Jag vet att du ser bra ut.

Men tittar nära och ser att inget annat har du.

Stoltserar med fina vänner.

Men kan du svara på hur de verkligen känner?

Vet du vad de säger om dig till mig?

Så sorgligt, Jag får beklaga.

Och med ett låtsas leende med dig så svårt att laga.

För jag vet nåt som inte du vet.

Träna att du hör det.

Du ser ner på nån som jag.

Jag vet nåt som inte du vet .

Tror du sitter säkert.

Du försvinner, jag är kvar.  

Jag är så kär i den låten och alla hennes låtar på det albumet. Här är en länk till albumet på spotify, annars bara sök på Linnea Henrksson ;)

Jag har ju inte hunnit med sånt som tema foto idag men jag har vatt i stallet hela dagen och nu har jag ont i huvudet och är trött så jag tar det imorgon eller någon annan dag jag har ork till det :)

Jag orkar inte bloggaaa. Ibland känner jag för att ta bort bloggen och sluta blogga men efter nästan ett år på denna bloggen  vill jag nog inte det egentligen. Det med att jag slutar blogga om jag inte får lite kommentarer också gäller fortfarande. Det är ju inte roligare att blogga nu för att jag fick kommentarer förra veckan. Tänkte bara att jag skulle påminna lite om det. 

Snart har jag ju haft denna bloggen i ett år.I September är det ett år och här är snart över 500 inlägg. Så Jag vill ju egentligen inte ta bort den. Men jag känner att jag har tappat lusten att blogga. För ibland känner jag att bloggen är så opersonlig. Att jag är en person i bloggen, den jag gärna vill att alla ska se av mig, Den som är glad, framåt, inga problem. Eller inga djupa problem iaf. Det är ju det jag vill att alla ska se. Att jag inte har några som helst problem och allt är toppen. För är det något som jag mår dåligt av är det att prata om mina känslor och när folk tycker synd som mig. När någon tycker synd om mig får jag bara skuld känslor över att någon oroar sig för mig. Och pratar jag om mina känslor känns det bara som att jag egentligen inte borde ha något att klaga över, jag menar, jag har en familj som bryr sig, vi har pengar så det räcker, jag bor hemma hos min familj, jag har vänner som jag kan lita på så jag borde inte ha några problem? Så snälla ni, känn ingen skuld för hur jag mår. Om du inte känner att du har behandlat mig så sjukt jävla fel och borde känna skuld över det. Men gör inte det, känn er inte värdelösa bara för att jag inte säger något när jag inte mår dåligt och ni inte kan göra något åt det. Jag väljer ju det själv. Jag kommer alltid svara: Bra. När någon frågar hur det är ;)

"Ge mig hellre en smutsig sanning än en ren lögn"

Men ibland känns det som om allting jag gör blir fel. Hur jag än gör eller är blir det fel. Jag känner mig så liten och bortglömd? Eller hur man nu ska beskriva det ;) Och min fruktansvärda otur i allt... Jag är säker på att jag är inte ensam om att känna som jag gör. Saker som olycklig kärlek, svek, rykten, lögner osv gör inte saker och ting lättare. Men man får bara ta sig igenom det. tyvärr är det svårt som tusan! Det hade ju varit bra om man kunde kontrollera kärlek med en strömbrytare. Åh, en snygg kille som gillar mig, Klick! Killen Beter sig allmänt FEL, Klick! Det hade ju vatt bra men nej, så lätt är det inte. Tyvärr...De flesta tror väll att jag har kommit över, ja, ni vet ju vem bara för att jag har slutat prata om det ;) Nej, men det är faktiskt lättare nu, efter en månad. Jag an faktiskt känna lite hat också i vissa tankar ;) Ibland hatar jag honom för allt han gjort, oftare nu faktiskt. Men jag kan också lika gärna sakna honom som fan och sitta och gråta så jag skakar en timme eller två. 

"...När alla andra svek var det du som stod kvar, berättade för mig hur värdefull jag var. Du var stjärnan som föll från himlen ner till jorden. Utan dig vore jag bara en av miljoner...." "...För ärligt jag är utmattad men har nu vaknat till och fattar inte hur jag kunde vara så blind. Din otrogna jävel...Hade ni varit här nu skulle jag fan nitat er båda. Iskalla tårar hela natten igår men om du är sån här säger jag tack och hej då..."

"Det var rykten som förde oss samman och rykten som tog oss isär"

Det tar tid innan jag låter någon komma in i mitt liv, det är nästan ingen jag pratar med om djupare saker än typ...Vädret(?) med. Jag litar inte på många. Men det beror på att jag väldigt ofta lyckas lita på fel personer och jag är så rädd för vad rykten kan förstöra. Jag har varit med om att rykten har vänt mitt liv upp och ner 2 gånger och det är 2 gånger för mycket. Men när jag väl låter någon komma så nära att jag kan berätta saker som ingen annan vet är jag så rädd för att förlora det. Förlorar jag det går jag i 10o0o bitar. Och om jag trodde att personen var äkta och var någon jag ville ha nära och jag sen får se sanningen går jag under igen. Jag är så rädd för att bli sårad igen.  

Jag kommer säkerligen ta bort detta inlägget sen för detta kommer säkert också bara kännas så fel sen :P Och bara för att jag skriver smlileys innebär inte det att jag är oseriös! Jag tycker bara inte om när det blir för djupt så jag försöker bara lätta upp stämningen lite i mellan åt. 

(Citaten är från låtar, Ismen- Mina ord är vapen, Sofijah-Du är det finaste jag vet, RMK- Inga tårar på min kind)