Efter den korta jävla ridturen som det blev idag såg han ut som en kärleksmums. Brun med snö på rumpan som såg ut som kokos eller florsocker. Så söt han är mitt fula hest :3

En bild på det senaste jag köpte var det ja ;) 

Jag köpte det i fredags och har inte velat äta det sen för jag tänker att om jag äter det när jag bara är lite sugen på choklad så kanske jag ångrar mig sen om jag blir jätte sugen på choklad så då väntar jag tills jag blir jätte sugen ^^

För ett tag sen hade vi en svenska uppgift att skriva en spökhistoria och nu har jag blivit klar med den. Jag tänker lägga upp hela på bloggen i olika delar. Varje ny del läggs upp på bloggen varje dag kl. 14.00

Del. 3 Dagboken.

Vi har bott i det "Nya" Huset i ett halvår. Egentligen är det inget nytt hus direkt för det är väldigt gammalt. Mina föräldrar tycker att det är jätte mysigt. Det gör inte jag.Stegen på vinden skrämmer mig. Jag bestämmer mig för att gå upp på vinden och kolla upp vad som egentligen händer där uppe. I en gamal kista hittar jag en dag bok. Jag öppnar en sida i mitten och börjar läsa...

”24 November 1835.

Kära dagbok, idag var till en början en ytterst tråkig dag. Mulet och regnigt. Men när jag var i stallet hände något mycket märkligt och läskigt. Det var ingen hemma på gården så jag var där helt själv. Med hästarna och katterna. När jag gick från hagen till stallet med Black star tyckte jag att jag hörde ett skrik inifrån huset men jag tänkte att det nog bara var vinden och fortsatte in i stallet. Den kalla vinden letade sig in under jackan och ett gult löv blåste förbi och fastnade i Blackies man. Himmelen var grå och regnet hängde i luften. I stallet var det varmt och skönt. Lyktorna gav ifrån sig ett mysigt ljus. Jag slappnade av och kände mig lugn och trygg. Blackie letade med sin gråa mjuka mule efter godis i fickan på min jacka. Jag började borsta hans mjuka svarta päls och det var alldeles lugnt och tyst i stallet. Plötsligt hörde jag fotsteg ute på logen. Jag frös till och stirrade mot den stängda dörren. Jag lyssnade spänt men kunde inte höra fotstegen igen så jag återgick till att borsta blackie. Handtaget tryckes ner ett par gånger och återigen stirrade jag mot dörren. Hjärtat slog snabbare och jag vågade knappt andas när dörren sakta gled upp. Blackie började oroligt flytta på sig i stallgången. En skugga och en iskall vind svepte in i stallet och lyktorna slocknade. I mörkret fumlade jag upp knuten på grimskaftet och sprang ut med Blackie till hagen igen. Vettskrämd sprang jag hemåt. Regnet piskade i ansiktet, hjärtat slog snabbt och benen värkte men jag vägrade stanna. Det kändes hela tiden som att någon var efter mig men jag vågade inte vända mig om. Jag bara sprang.

Väl hemma kastar jag mig in innanför dörren. Benen viker sig under mig och jag sjunker ihop mot dörren. Hjärtat slår hårt och benen värker. Ja måste bara få sitta ner och andas innan jag går upp och tar på mig torra kläder. Håret hänger i stripor och regnvatten droppar ner på min blöta klänning. Fortfarande känner jag mig iakttagen.

Jag reser mig sakta upp och min blick går automatiskt till spegelen som hänger på väggen i hallen. Hjärtat hoppar över ett slag när jag ser den mörka gestalten bakom mig i spegelen. Det är mer som en osammanhängande skugga. Skuggan sveper närmre mig. Jag vill springa i väg men kroppen vägrar lyda. Jag vågar knappt andas och jag bara står och stirrar med vidöppna ögon. Skuggan kommer ännu närmre. Spegelen spricker i ena hörnan och en skärva lossnar. Den lilla skärvan lyfts upp av skuggan och lyfts mot min strupe. Hjärtat slår extremt snabbt och hårt. Skärvan trycks mot min strupe….” 

Ja, marabou är mmm :) 

Men jag har inte ätit choklad idag. Dck har jag ätit massa annat gott idag. 

Jag vaknade i morse av doften av nybakat bröd! Så det åt jag till frukost med honung  :d Sen har jag gått och smyg ätit av pepparkaks degen i kylen hela dagen och nu ska vi äta pannkakor med sirap.

Det måste ju vara meningen med livet! Pannkakor med sirap då. Tänk er ett liv utan det? Livet skulle inte vara värt att leva :P Och då är det vanlig ljus (el. mörk) sirap vi pratar om. Inte nån äcklig lönnsirap eller så. Och vanliga tunna pannkakor och inte sånna amerikanska som inte är ett dugg goda. Nej, vanliga tunna pannkakor med vanlig ljus sirap.

Googel bilder så nu blev det sånna äckliga pannkakor iaf :P

Mina vänner bor egentligen inte mycket mer än 1 mil bort. Men sen har jag ju hela släkten också som inte bor så nära ;) så dom som är mest vänner av dom i min släkt är då mina kusiner :)

För ett tag sen hade vi en svenska uppgift att skriva en spökhistoria och nu har jag blivit klar med den. Jag tänker lägga upp hela på bloggen i olika delar. Varje ny del läggs upp på bloggen varje dag kl. 14.00

Del 2. Vinden

Vi har bott i det nya huset 1 halv år. Eller det är egentligen inte speciellt nytt. Gammalt och antikt. Det verkar även som att det spökar på vinden...

Dörren till vindstrappan är gömd bakom en stor, tung röd gardin. Dörren är svår att öppna. Jag rycker lite försiktigt i dörren och den flyttar sig inte en millimeter.  Jag tar i lite hårdare. Dörren går plötsligt upp. Jag tappar balansen och tar ett steg bak för att inte ramla. Dammet ligger i ett tunt lager på trappstegen. En kall vind sveper ner för trappan och får huden på mina armar att knottra sig. En ilning går längs ryggraden och jag är inte så säker på iden om att gå upp på vinden var en så bra ide som jag tyckte för några minuter sen.  Jag sätter långsamt ner foten på det första trappsteget. Lampkappen är en bit upp och jag måste sträcka mig för att nå.

Väl uppe är det ljusare. Det står gamla möbler, övertäckta med vita dammiga lakan. En kall vind drar förbi. Huden knottrar sig åter igen på armarna. Utanför blåser vinden och skapar ett visslade ljud när den sveper in under taket. Längst bort står en liten kista och några tavlor som står med framsidan mot väggen. 

Dammet yr när jag blåser av den lilla kistan. Den är inte låst och går lätt upp. Egentligen hade jag hoppats på att hitta något mer spännande än en gammal bok. Men jag tar ändå upp boken och läser på framsidan: Ellinor- Dagbok 5 Juni 1835- 18... Helt plötsligt blir det hela spännande igen.  Jag slår upp en sida i mitten av boken och börjar läsa..

Jag ser det snöar, för jag har FACEBOOK Ha-ha! 

Det är så bra att alla på facebook skriver att det snöra för jag har inga fönster här under min sten så jag har inte själv sett att det snöra! Fan vad toppen ju :D

För ett tag sen hade vi en svenska uppgift att skriva en spökhistoria och nu har jag blivit klar med den. Jag tänker lägga upp hela på bloggen i olika delar. Varje ny del läggs upp på bloggen varje dag kl. 14.00

Del 1. Nya huset.

Vi har bott i det nya huset i ett halv år nu. Eller egentligen är det inte speciellt nytt. Själva huset är väldigt gammalt. Ni vet ett sånt stort hus med fula tapeter och antika möbler som bara luktar damm.  Ett sånt hus har vi flyttat till. Mamma och pappa är helt galna! Dom tycker det är så mysigt! Med vallgrav och allt. Ojojoj så mysigt! Och stegen på vinden? Skuggan i mitt rum? Är det också mysigt? Nej, för dom tror att jag inbillar mig.

Jag kommer hem tidigare från skolan idag. Den svarta järngrinden gnisslar när jag öppnar den och kråkorna som sitter i ett av träden som har börjat tappa sina gula löv flyger iväg av ljudet. En kall vind tar tag i mitt hår och jag får det i ansiktet. Trä trappan knarrar när jag sätter foten på första trappsteget. Jag letar efter nyklarna i fickorna och känner paniken när jag inte kan hitta dom. På trappan står en kruka med en växt av okänd art som har vissnat för längesen. Under den ligger extranyklen som bara ska användas i nödfall. Men när jag böjer mig fram och ska ta nyckelen hör jag steg i gruset bakom mig och jag rycker till. Nyckeln glider ner mellan springorna och jag reser mig irriterat upp och kollar på grannens son som står på grusgången. Honom orkar jag verkligen inte med just nu.

-Har du ingen nyckel?

Hanns blick har fastnat precis ovanför kanten på linnet. Jag drar irriterat upp linnet en bit och knäpper jackan.

-        Jo, det har jag.  Jag hittar inte den bara.

Jag börjar rota efter nyklarna i väskan. Han står kvar. Nyklarna ligger i matte boken. Dörren knarrar när jag öppnar dörren och kliver in i hallen med de fula gröna tapeterna. I fönstret bredvid dörren ser jag att grannens son vänder och går.

I kylskåpet står ett paket mjölk och bredvid det ligger en ensam gurkhalva. Vilket spännande mellanmål! Jag stänger den gnisslande kylskåps dörren. Allt i detta huset, knarrar, gnisslar, knakar eller liknade. Så jag tror att du kan räkna ut hur trappan lät när jag gick upp till mitt rum.

Jag håller andan och lyssnar. Stegen på vinden hördes igen. Idag är jag trött på att behöva vara rädd för vem som går på vinden. Eller det kanske inte är en vem, det kanske är en vad. Tänk om det är ett spöke!? Nu skrämmer jag upp mig själv så jag tar ett djupt andetag och lugnar ner mig igen. Vågar jag gå upp och kolla? Ja, det gör jag. Jag tar ett nytt djupt andetag och känner att benen är svaga och skakiga...

(Bildkälla)